När ett spel som Kokeshi dyker upp i brädspelsvärlden – ett spel som hellre söker det vackra och sinnliga än det effektiva och mekaniska – är det svårt att inte bli nyfiken. I en designer diary på BoardGameGeek News berättar Spencer Reeve, tillsammans med NorthStar Game Studio, historien om hur Kokeshi växte fram. Det är inte bara en skapelse inspirerad av japanskt hantverk, utan också ett försök att fånga den känslomässiga processen bakom att skapa något med mening och själ.
Låt oss titta närmare på hur spelet föddes, vilket tankesätt som formade det, och vad det säger om en växande trend inom spelvärlden – där kultur, känsla och estetik får ta större plats.
Från idé till design: när känslan leder vägen
För Spencer Reeve började allt inte med en spelmekanik, utan med en känsla. Under en resa i Japan kom han i kontakt med de traditionella kokeshi-dockorna – små trädockor med enkla drag, men med något odefinierbart levande över sig. Varje docka bar spår av hantverkarens hand och själ. Den upplevelsen väckte en fråga hos Reeve: Hur förvandlar man själen i ett hantverk till ett spelbart system?
Sedan följde ett experiment. Istället för att bygga ännu ett strategiskt eurogame ville han skapa ett emotionellt pussel – ett spel där känslor fick vara en del av mekaniken. I Kokeshi blir spelarna lärlingar i en verkstad, där de täljer, målar och dekorerar sina dockor för att hedra sina mästare. Det handlar inte bara om att vinna med flest poäng, utan om att skapa något som känns rätt – en kokeshi som berättar något om upphovspersonen, och om sinnesstämningen vid bordet.
Spelets hjärta: känslor i spelmekanikens form
Även om temat är stillsamt poetiskt, finns det en tydlig struktur under ytan.
- Resurs- och mönsterbyggande: Varje docka kräver en kombination av resurser – träslag, färger, tekniker – som spelarna måste samla och kombinera på rätt sätt.
- Tematiska val: Under ”hantverksfasen” tvingas spelarna välja mellan att vara effektiva eller att följa intuitionen. Ska man jaga poäng, eller skapa något med uttryck?
- Subjektiv bedömning: Till skillnad från många andra eurogames handlar det inte bara om vad du bygger, utan hur väl din skapelse förkroppsligar den känsla som uppdraget kräver. Det tillför en mänsklig, nästan konstkritisk dimension.
Reeve berättar att under testspelen började deltagarna tala om vad deras dockor ”kändes som” – inte bara vad de ”gjorde”. Och det var precis dit han ville nå.
Den visuella stillheten
För att förmedla rätt ton samarbetade NorthStar Game Studio med illustratören Sabrina Miramon, vars avskalade, mjuka estetik passar spelets lugna själ. De milda färgerna, de rena linjerna och den luftiga layouten på bordet är designade för att framkalla ro – snarare än tävlingsinstinkt.
Det finns en nästan meditativ kvalitet i Kokeshi. Spelbrädet uppmuntrar samarbete och stillhet snarare än konflikt. Det är ett spel som inte bara spelas, utan upplevs.
Respekt för kulturen bakom inspirationen
Reeve och teamet lade stor vikt vid att behandla den japanska kulturen med respekt. Genom att arbeta med japanska konstnärer och kulturella rådgivare ville de förstå snarare än låna – och det märks. Att skapa Kokeshi blev, som Reeve själv säger, ”ett lärande snarare än ett lån”.
Det här speglar en större rörelse inom brädspelsvärlden, där designer inte längre nöjer sig med att bara använda kultur som dekor, utan vill bygga spel som är förankrade i genuin uppskattning. Från Tokaido till Oros ser vi hur autenticitet blivit ett nytt kvalitetsmått.
En stillsam revolution i brädspel
Kokeshi placerar sig i en fascinerande mellanzon – någonstans mellan ett traditionellt eurogame och ett berättelsedrivet upplevelse-spel. Det uppmuntrar till eftertanke, samvaro och närvaro. Istället för att jaga vinsten handlar det om att skapa mening.
I en tid då många spel blir allt mer överväldigande i tempo och komplexitet, vågar Kokeshi sakta ner. Det bjuder in till ett lugnare sorts spelande – ett som låter kreativiteten och känslan ta plats.
Slutord
Designer Diary: Kokeshi visar hur speldesign kan vara lika mycket hantverk som konstnärligt uttryck. Spencer Reeve påminner oss om att ett spel inte alltid måste börja med regler och resultat – ibland börjar det med en känsla, och med viljan att berätta något stillsamt och vackert.
Om Kokeshi lyckas förmedla samma grace och eftertänksamhet i spel som i sina illustrationer, kan det mycket väl bli en titel som förändrar hur vi ser på brädspel – inte bara som tävlingsverktyg, utan som form av modern konst.
Diskussionsfråga:
Kan brädspel verkligen förmedla känslor på samma sätt som musik eller film? Och var ligger egentligen spelets själ – i mekaniken, eller i upplevelsen mellan spelarna?