Publicerad på BoardGameGeek News i april 2024, en artikel med den poetiskt klumpiga men intrigskapande titeln Avoid Being Caught in a Witch Hunt, and Ponder Why Two Students Broke Up kastar ljus över två japanska brädspel som går rakt på känslolivet snarare än adrenalinet. Båda spelen leker med sociala deduktionsmekaniker och relationer – men gör det på ett sätt som känns ovanligt lågmält, nästan meditativt. Det är inte de vanliga skrattfestspelen du slänger fram på en fredagskväll – det här är brädspel som viskar snarare än ropar.
Så luta dig tillbaka, häll upp en kopp te och följ med när vi tar en närmare titt på två av de mest egensinniga spelen från öst det här året.
1. Witch Hunt – Spelet där tystnaden säger allt
Titel på japanska: Witch Hunt: The Ones Who Are Not Caught Will Be Burned
Spelare: 3–5
Stil: Social deduktion möter psykologisk thriller med tidsresor
Tänk dig att du är fast i en by där ingen riktigt vet vem som är häxa – eller vem som jagar dem. Lägg till att vissa av er egentligen inte ens hör hemma i den här tiden. I Witch Hunt, en intensiv liten berättelse i kortspelsform, kastas spelarna mellan två tidslinjer: dåtidens brutala häxjakter och nutidens försök att reda ut vad som egentligen hände.
Till skillnad från högljudda klassiker som Werewolf eller Secret Hitler, skruvar Witch Hunt ner volymen och upp känslan av oro. Du får inga långa anklagelistor eller högröstade försvarstal här – i stället bygger spelet på att iaktta, lyssna och långsamt dra dina slutsatser medan du samlar på dig små bitar av information. Det är nästan som att spela Cluedo i en David Lynch-film.
Och det finns en extra nerv: saker du gör i ”dåtid” påverkar vad som händer senare. Det ger spelet en märklig tyngd – dina val känns plötsligt mycket viktigare än om någon fick sista kakan eller inte.
Så vad funkar?
- Temat är pampigt och dystert, men aldrig utan syfte.
- Tidshoppen ger en ovanlig twist som gör varje spelsession lite unik.
- Passar utmärkt för grupper som gillar stillsamt strategiskt tänkande framför argumentation.
Och vad är mindre kul?
- Om du hamnar i fel sällskap – säg, en grupp som helst vill skämta sig igenom kvällen – kan temat kännas för tungt.
- Spelet är just nu mest tillgängligt i Japan, vilket gör det till en raritet snarare än en självklarhet på hyllan.
Är det ett spel för alla? Nej. Men för rätt grupp är det som en halvtimmesfilosofisk thriller i kortform.
2. Why Two Students Broke Up – Ett kärlekssorgspel där ingen säger ett ord
Spelare: 2
Stil: Emotionell rekonstruktion av ett uppbrott
Vi byter genre men behåller allvaret: Why Two Students Broke Up är ett tvåspelarspel som försöker återinföra något i sällskapsspel som ofta tappas bort – tystnaden.
Spelet bygger på en enkel men genial idé. Två personer pusslar tillsammans ihop minnen av en relation som tagit slut. Genom att dra kort fyllda med symboler för olika känslolägen och minnen, formar de långsamt bilden av vad som gick fel. Eller rätt. Eller bara… blev.
Det speciella? Ingen pratar. All kommunikation sker genom handlingar – vilka kort du väljer, hur du vänder dem, vad du undviker. Det är som att spela ett brädspel med någon du varit ihop med, men aldrig riktigt pratat ut med. Det kan vara djupt, det kan vara vackert – och ibland lite jobbigt.
Spelet har något gemensamt med relationstrillers som Fog of Love, men med mycket mer stillhet. Här finns inga tärningar, inga miniatyrer – bara känslor, tystnad och en vag känsla av saknad.
Pluspoäng:
- Låg tröskel för att komma igång, både fysiskt och mentalt.
- En upplevelse som känns personlig, snarare än generisk.
- Skapar minnen, inte bara spelminnen – riktiga minnen.
Minuspoäng:
- Det är knappast ett partyspel – det här kräver fokus och ett öppet sinne.
- För den som vill ha återspelningsvärde eller dynamik kan det kännas mer som ett engångsmöte.
- En viss känsla av slump kan påverka utfallet, även om temat är fast förankrat.
Ett nytt tonfall från Japansk speldesign
Vad som förenar dessa två spel – trots att de utspelar sig ett par känslomil från varandra – är deras vilja att säga något annat än ”ha kul snabbt”. De vill få dig att känna, reflektera, se något bortom vinst och förlust.
I motsats till många västerländska sociala spel, som gärna maxar komik eller kaos, är dessa japanska titlar tystare, mer eftertänksamma och kanske mer personliga. Vi ser här en rörelse där spelets historia och känsla väger tyngre än optimal strategi.
Det är spel som förstår att tystnad också är berättande.
Kan vi spela dem?
Det tråkiga svaret: inte enkelt. Just nu är båda spelen mest tillgängliga på japanska, via specialbeställningar eller närvarande på events som Tokyo Game Market. Men ryktet börjar sprida sig, och flera västerländska designers har visat intresse för att ta dem över gränserna. Med lite tur och ett lyckat lokaliseringsprojekt kanske vi ser en större lansering redan 2025.
Är det här något för dig?
Då borde du kika närmare om:
- Du uppskattar experimentella, emotionellt laddade spel
- Du ofta spelar i små grupper eller med en favoritperson
- Du vill göra din spelkväll till något att verkligen minnas
Men kanske undvika om:
- Du söker kickar, fart och fläkt
- Du vill ha tydlig strategi och tävlingsmoment
- Din grupp vill ha lättsamma, lättförklarade spel
En avslutande fråga att fundera på:
Har du någonsin spelat ett socialt spel som verkligen berört dig – inte bara som spel, men som berättelse? Ett ögonblick då du kände att något sant hände mellan dig och en annan spelare, fast det bara var “på låtsas”?
Dela med dig. För precis som de bästa brädspelen visar: ibland säger tystnaden mer än något andetag av ord.