När spelkonstruktören Mario Scarabelli satte sig ner för att skapa vad som senare skulle bli Rite, var det inte bara med tanken på ett nytt brädspel – han tänkte på en resa. En resa genom urgamla ritualer, symboliska uttryck och den tystlåtna men kraftfulla dansen mellan två motståndare. Resultatet blev ett spel som inte bara spelas, utan snarare känns. Och det känns som något djupt, nästan heligt.
I en öppenhjärtig designberättelse på BoardGameGeek News bjuder Scarabelli in oss bakom kulisserna i skapandet av Rite, ett elegant tvåspelarspel som är lika mycket ceremoni som det är strategi.
Ett spel om övergång – både mentalt och mekaniskt
Allt började med ett djupt intresse för övergångsriter – de där starkt symboliska ögonblicken i olika kulturer som markerar när något slutar och något annat börjar. Initiationer. Förvandlingar. Uppvaknanden.
Den tanken blev själva grunden för Rite. Här kliver spelarna in i rollen som två rituella deltagare i en symbolisk kraftmätning. Men det är ingen våldsam konfrontation. Snarare är det en högtidlig kamp, där varje drag är ett steg i en större dans av mönster, närvaro och – i vissa fall – offer.
Planen är rund, modulär och påminner nästan om en gammal ceremoniell plats, där tiden tycks stå still. Allt är noga utformat för att kännas cykliskt – för att påminna om att början och slut ofta är samma sak, sett från rätt vinkel.
Scarabelli beskriver det nästan poetiskt: ”Jag ville att detta skulle kännas som något mer än ett spel. Det skulle vara ett rumsligt ritualverktyg.”
Rötter i myt och minimalism
Under arbetet med Rite vände Scarabelli blicken både bakåt och inåt. Mytologen Joseph Campbell, mest känd för begreppet “hjälteresan”, var en tydlig inspirationskälla. Idén om att gå igenom prövningar för att nå insikt och transformation låg hela tiden som en underström i designarbetet.
Han blickade också mot de abstrakta spelens giganter – Go, Yinsh, Onitama. De där spelen som ser enkla ut på ytan, men som rymmer ett nästan bottenlöst strategiskt djup. Scarabelli ville något liknande. En upplevelse där varje detalj – varje pjäs, varje rörelse – bär på betydelse.
Hans ledord blev snabbt:
- Less is more – men varje detalj måste bära mening.
Design vilket alltså betyder att inget i Rite är där ”bara för att det ser snyggt ut”. Allt har ett syfte, en funktion, ett uttryck.
Omvägar, finjusteringar och pandemitestning
Som så många andra kreativa processer var inte Rite färdig direkt. Tidigt fanns tankar om mer komplexa bräden och större handlingsutrymmen. Men något skavde. Det kändes ibland som att systemet stod i vägen för känslan.
Så Scarabelli började skala bort.
Genom många timmar av speltest – inte minst online under pandemin – blev det tydligt att enkelhet inte är en begränsning, tvärtom. När reglerna är glasklara, blir det desto mer utrymme för psykologisk finess, för strategi, för tolkning.
Beslut som att använda symmetrisk uppställning och avskalad estetik visade sig inte bara vara visuellt tilltalande – de förbättrade även läsbarhet och gav spelare en klarare översikt av spelets struktur.
Under arbetet samarbetade Scarabelli också med utgivaren PostCurious, som är känd för sina unika berättelsestyrda pusselspel. Deras influens bidrog till att narrativet – trots att det aldrig sägs rakt ut – fortfarande genomsyrar varje drag.
En tyst, existentiell duell
Men vad är egentligen poängen med ett spel som Rite?
För Scarabelli är det inte målet som räknas mest – det är upplevelsen. Att möta en motståndare som inte bara försöker vinna, utan förstå. Att läsa deras rörelser. Att känna rytmen i ceremonin. Ibland kanske till och med acceptera en förlust som en övergång i sig.
Och det är just den här känslan som gör Rite så speciellt. Det är inte bara ett spel om strategi. Det är också ett spel som handlar om betydelse. Om att skapa något större än summan av reglerna.
Scarabelli uttrycker det bäst själv i slutet av sin dagbok:
”När du spelar Rite, genomgår du inte bara en tävling – du blir del av en kollektiv, outtalad berättelse. Och kanske finns det något heligt i det.”
Varför Rite sticker ut
I brädspelsvärlden, där många spel tävlar om att ha flest specialregler, största lådan eller mest påkostade komponenter, är Rite något helt annat. Det är stilla, eftertänksamt, nästan meditativt. Ändå finns där en nerv, en intensitet, en närvaro som många tyngre spel bara kan drömma om.
För dig som gillar abstrakta tvåpersonsdueller, där det visuella bär budskapet och varje flytt betyder något – då kan Rite vara precis det du letat efter, utan att veta om det.
Vanliga frågor:
-
Vilka spelare kommer gillar Rite?
Framför allt de som gillar att tänka djupt, läsa sin motståndare och som uppskattar vacker minimalism och taktila spelupplevelser. -
Måste man kunna engelska för att spela?
Nej – Rite är i stort sett helt språkneutralt. Symbolerna och komponenterna talar sitt eget tydliga språk. -
När kan man få tag på spelet?
Enligt PostCurious planeras lansering under 2024, troligen med inslag av crowdfunding. Håll ögonen öppna.
Vad tycker du?
Spelvärlden har ofta rört sig i en riktning mot det stora och bombastiska. Är Rite en välkommen motreaktion? Hur viktigt är tema i abstrakta spel egentligen? Och har du själv spelat något där en tyst historia vävts in i varje drag? Dela gärna dina tankar med oss.