När Victoria Caña och Alex Uboldi skapade sitt spel Ofrenda, var målet mer än att bygga ett underhållande spel – de ville också berätta en personal historia och hantera ämnen som sorg, minne och kärlek. Deras arbete visar hur brädspel kan fungera som ett konstnärligt och känslomässigt uttrycksmedel.
Ett spel fött ur förlust
Inspirationen till Ofrenda kom från en djupt personlig plats. Efter att ha förlorat en nära familjemedlem fann Victoria Caña tröst i den mexikanska högtiden Día de los Muertos – en tradition som inte bara handlar om att sörja döda, utan om att fira deras liv och närvaro i våra minnen. Det var ett nyfunnet ljus i sorgen som formade spelets kärna.
Konceptet med ofrendas – personliga altare prydda med foton, mat, blommor och minnessaker – blev en central idé. Det var ett sätt att hålla den bortgångne närvarande även efter döden. Med det som grund ville designerna skapa ett spel som kunde ge en liknande känsla: att stanna upp, minnas, känna.
Att våga sörja i speldesign
Ofrenda bryter ny mark genom att utforska sorgens landskap snarare än de konfliktfyllda eller konkurrensfokuserade teman som präglar många andra spel. Målet var aldrig att spelet skulle kännas tungt, utan snarare att bjuda in till eftertanke.
Det krävdes balans för att blanda meningsfullhet med spelbarhet. Spelmekaniken behövde vara tillräckligt stimulerande för att vara engagerande, men samtidigt återspegla spelets emotionella tyngd. Resultatet blev en upplevelse där varje val har emotionell resonans, inte bara mekanisk vikt.
Hur spelet spelas
I Ofrenda bygger varje spelare sin egen minnesplats, med hjälp av kort som representerar föremål, minnen och symboler. Spelarna måste tolka ledtrådar för att förstå vad varje fiktiv person värderade i livet och välja kort därefter.
Kärnelement i spelet inkluderar:
- Karaktärer med personliga berättelser att avtäcka
- Kortval som speglar hur vi minns och hedrar människor
- Enmekanik där minnen kan blekna – utspelade kort försvinner för alltid
Det gör varje val betydelsefullt – inte bara för spelets utfall, utan även för den historia spelaren själv väver genom spelet.
Respekt för kultur
Från början kände designteamet ett ansvar att behandla Día de los Muertos med autenticitet. För att undvika ytlighet eller stereotyper samarbetade de med kulturella konsulter från Mexiko, vilket genomsyrar både språk och visuellt uttryck.
Illustratören Elif Dinç bidrog med värme och elegans i spelets grafik. Resultatet är ett spel som känns äkta, utan att bli kitschigt eller exploaterande. Ingen håller sombreros eller solglasögon – bara minnen i färg och form.
Från prototyp till publicering
Efter flera års testande och finslipning fann spelet ett hem hos Resonym, ett förlag känt för sina tematiskt starka spel. De förstod direkt spelidéns potential och stöttade visionen att skapa något både vackert och spelbart.
Det viktiga var att Ofrenda inte skulle bli ett ”konstprojekt” på avstånd, utan något människor kunde samlas kring – spela, samtala och kanske även bearbeta sina egna känslor genom.
Spel som sorgearbete
Där många spel låter oss kämpa, vinna eller överleva, låter Ofrenda oss minnas. Det är ett spel som förmedlar en berättelse om att förlora och att minnas, och kanske att förstå lite mer – oavsett om det handlar om en verklig person, eller en fiktiv karaktär.
Victoria Caña sammanfattar det vackert: “Sorg är inte bara mörker. Det är också ljuset från minnena vi bär med oss.”
Med Ofrenda har hon och Uboldi visat att också ett brädspel kan vara ett ljus i mörkret – en plats för minne, närhet och mening.